scribbler

Det hela började med att jag var ut med familjen och en "vänfamilj" på sattelit i rymden. Det svävade runt stora stenar överallt. Vid ett tillfälle fick jag varnades jag att solen skulle börja lysa på oss. Pappa sade att det skulle kännas 20 grader varmare än när solen lyser på jorden. När vi var där ut satt vi på lösa armeringsjärn som var lagda över något. Efter att ha varit och svävat runt lite bland de stora svävande stenarna skulle jag upp på armeringsjärnen igen, då var det dock väldigt svårt, de lossnade nästan och jag höll på att falla mot jorden (man var alltså inte helt viktlös) men mamman i den andra familjen hjälpte mig upp. Jag sade till pappa att vi borde svetsa fast armeringsjärnen, han höll väl med.
Vi hade en skrotbil där som vi körde, vid ett tillfälle frågade jag pappa om han trodde jag kunde lyfta den, han sa att det skulle vara jättelätt. Jag lade märke till vilket oväsen det var i rymden, det var läskigt där ute men samtidigt typ harmoniskt.
Plötsligt såg vi jorden under oss, pappa sa att vi var på 500 meter över jorden fast det såg ut som mer (typ det vanlig satellitavståndet), ja sa till pappa att vi omöjligt kunde vara så lågt när flygplanen flög på 10000 m, men plötsligt var vi väldigt mycket närmare jorden, kanske 100 meter. 
Vi hoppades på att satelliten skulle flyga upp igen. Jag förvånades över aerodynamiken på satelliten, vi flög ju faktiskt, dock nedåt. På marken nedanför såg man en elledning och en lastbil som åkte längs en landsväg, vi flög nu bara några meter över vägen, det kändes som vi skulle störta, men jag var inte rädd, trotts att vi susade fram väldigt fort säkert över hundra. Plötsligt flög vi igenom en tunnel, efter det kom krashen. 
Efter krashen gick jag till höger om vägen, sen vänster. Jag hade massa djurhagar på båda sidorna om mig, fyllda med arga tjurar. Jag gick längs en gång mellan hagar så att de inte kunde nå mig, men de stångade stängslet som fan. Jag började bli rädd, för kändes som de kunde hoppa över stängslet hur lätt som helst, plötsligt var stängslena inte lika tydliga och försvann.
Framför mig såg jag noshörningar till höger och till vänster om dem var det älgar, jag valde att fortsätta, istället för att gå tillbaka förbi de läskiga tjurarna, jag svängde vänster mot bilvägen igen nu hade jag älgar på höger sida och något annat läskigt på väster sida. Jag försökte gå så försiktigt som möjligt så inte de enorma älgarna skulle se mig, men jag såg att de började bli irriterade.
Plötsligt såg jag två män komma obekymrat genom älghagen, de såg ut som två vanliga etniska svenskar, dock väldigt slita och i 45årsåldern, med gråaktigt skägg.
Jag frågade dem om de visste hur man tog sig ut härifrån, och visst gjorde de det!
Plötsligt var de framför mig, och nu var de istället tre stycken araber, väldigt breda, samma proportioner som dvärgar ungefär, fast i kanske 180 långa.
Plötsligt tog en av dem fram en kniv, jag trodde han skulle råna mig, såg också nu att han hade med sig en blond tjej. Jag började slåss mot honom och lyckades få bort kniven, hans tjej blev väldigt imponerad när jag gjorde så.
När han förlorat sitt vapen tog han upp en pistol. Nu var faktiskt de andra araberna borta.
Pistolen den lyckades jag ta ifrån honom och jag började slå honom och knäade honom i ansiktet, då föll han till marken, jag stampade honom i huvudet flera gånger, tror det kom endel blod. Tjejen blev ännu mer imponerad.
Nu märkte jag att vi hade kommit förbi hagarna och att vi var vid en dörr. Tjejen försvann nu, fast det märkte jag inte. Jag började gå mot dörren ut mot vägen, då jag såg hur araben sträckte sina händer efter mina fötter, jag tog upp pistolen som jag fortfarande hade i handen och siktade på honom och tryckte på avtryckaren. Det klickade. Den var inte laddad. Så jag struntade i honom och gick ut igenom dörren bort från hagen.
Nu såg jag mig själv utifrån, jag var en liten pojken, en stolt pojken som klarat av allt det där. Kanske i sjuårsåldern. Efter att jag hade gått ut genom dörren till bilvägen igen kommer jag inte ihåg så mycket, men det var typ en tunnel. Antar att det var efter det jag vaknade.

Här nedanför har vi två bilder som jag ritade till utbildningen. Uppgiften var att man skulle välja en av några idéer på en lista och göra två skisser, jag valde: "ett hundkoppel som håller i hunden själv när man är ute och går". 

Tanken är då att man sätter på sin hund en elektrisk hjälm. I sin ficka har man en kontroll. Man ställer in en förbestämd radie som hunden får gå från kontrollen. När hunden befinner sig längre bort än den tillåtna radien får den stötar, ju längre bort, desto starkare stötar. Hunden kommer snart lära sig att hålla sig i närheten av sin husse. 
På första bilden ser vi själv hjälmen och kontrollen. Kontrollen har ett hjul som man snurrar på för att ställa in den tillåtna radien. Det finns även ett reglage som möjliggör att man kan ge hunden stötar även då den inte befinner sig utanför den tillåtna radien.